Mitt liv är måleri och resor till när och fjärran. Att ställa ut minst en gång om året under det senaste halvseklet har varit en utmaning. Möten och kommunikation med människor kommer till uttryck i min konst. Min ambition är att skildra denna underbara gåva som är livet genom mitt temperament och att förhoppningsvis tillföra något till andra.
Jag skulle bli Marcus Wallenbergs högra hand tyckte pappa. Efter 3 år på Enskilda banken flydde jag 1949 till England som au pair på en internatskola för pojkar. Efter ett års hårt liv där var det dags att upprepa samma procedur i Frankrike under de följande 2 åren på olika ställen i slum och på slott vid Genevesjön. Åter hemma i Sverige blev det teckningslärarutbildning under 3år kvällstid på Konstfackskolan. Dagarna arbetade jag på NK kl 9-18 och fick skäll när jag kom en kvart för sent till Konstfack (18.15). Kvart i 10 blev det dags att gå hem, en snabb promenad på 35 minuter. Ingen tid att göra dumheter där inte.
År 1955 under ett av mina sommarlov, ägnade jag mig åt köksarbete på Gerlesborgsskolan i Bohuslän där jag träffade skolans grundare Arne Isaksson, Georg Suttner och Hans Fromén. Det var ett möte som avgjorde inriktningen på mitt liv. Georg Suttner var en engagerad pedagog och blev min mentor för resten av livet. Efter att ha varit kökspiga avancerade jag till sekreterare åt Gerlesborgskolan med Arne Isaksson som rektor. Han sparade aldrig på sina egna eller andras krafter för skolans bästa. Antoinette Wolf skulle ha en speciell flygel för att vilja spela där och det fick jag ordna.
Många kända musiker fick jag uppleva under många somrar framöver, bl.a., Maurice Karkoff, Gunnar Eriksson, Sven-Erik Johansson och Endre Wolf. Jag umgicks också med medlemmar från kontsnärslivet som Eiler Bille i Cobragruppen, Per Lindekranz, Arne Cassel, Olle Ängqvist, Lizzie Olsson, Otte Skiöld, Torsten Renqvist, Vera Nilsson, Evert Lundqvist och Ebba Reutercrona.
Sommaren 1959 var praktiskt taget regnfri och jag satt på ett glödande hett kontor och var väldigt avundsjuk på alla lyckostar som sprang omkring med stafflin och dukar och badade i Bottnafjorden. Solen var obarmhärtig och tände t.o.m. eld på skogen. En fruktansvärd storm bröt också ut och jag satt på ett utedass och trodde jag skulle flyga ut i fjorden med hus och allt. När det gäller mina konstnärsambitioner kom min tid också detta år.
På hösten togs jag in på Konstakademin i Stockholm tillsammans med bl.a. Lena Cronqvist och Ellinor Taube. Lena blev snart berömd, Ellinor råkade ut för en allvarlig bilolycka i Spanien och jag – jag är fortfarande här nu! Min professor på ”Mejan” var Lennart Rodhe och några andra elever som jag umgicks med under mina 6 år där var Jan Brauner, Olle Bauman, Peter Dahl och Hans Wiksten. I ateljén brevid min fanns professor Evert Lundqvist som hade ett gott inflytande på sina elever med sin finkänslighet för var och ens speciella karaktär och uttrycksbehov som till exempel Hans Wigert.
Förutom 3 år på Konstfacksskolan (1953-56) och kortare perioder på Academie Julien i Paris, Academie Libre i Stockholm och Gerlesborgskolan, bestod min utbildning av 5 år på avdelningen för måleri (1959-64) och 1 extra år med glaskonst och muralmålning och på grafiska avdelningen (1978-79) på Konstakademin samt ett par terminer på den konstvetenskapliga institutionen på Stockholms universitetet (1981-2).
Efter Mejan kom jag ut 1964 i det verkliga livet och försökte leva på min konst. Det blev uppblandat med diverse ”brödarbeten” i början. Debututställningen ägde rum på Galleri Prisma 1966. Det var ett eftertraktat galleri i Gamla Stan i Stockholm och min utställning var tack och lov en framgång på alla sätt.
Efter 1950-talet fick abstrakt konst stort utrymme. Det blev en trend som höll i sig åtskilliga år. Resor till främst Frankrike gav näring åt dessa uttryck. Särskilt i början på 1960-talet i Paris blev jag medveten om att man fick och kunde uttrycka sig hur man ville, förutsett att man gjorde det bra.